Som gammal
målvakt gillar jag utvecklingen att målvakten mer och mer ses som en del i
laget.
Att bli duktig på att rädda skott är bara en del i att bli en framgångsrik målvakt. Det är att jämföra med att en forward har ett bra skott. Det är en stor fördel, men det räcker liksom inte.
Målvaktsegenskaper som att stå rätt, igångsättande av spel, styra en backlinje, ta rätt beslut och visa upp en trygghet i sitt spel värderas oftare och oftare högre och högre.
BRA!
Det är helheten som gör målvakten, inte en enskild egenskap.
Själv har
jag alltid haft förebilder som företräder den typen av målvaktsspel.
Peter
Shilton var urtypen. Gjorde inte så många jätteräddningar, men var oerhört
stabil och gjorde väldigt sällan ”tavlor”. Och en målvakt döms mycket oftare utifrån antalet ”tavlor” än antalet räddningar.
Ibland, rätt
ofta faktiskt, blir jag rätt irriterad på oinitierade expertkommentatorer i TV
som lovordar en snygg målvaktsräddning. Räddningen kan iofs vara snygg, men
ibland även helt onödig. Om målvakten i fråga skulle plockat ner inlägget så
skulle hen aldrig behövt göra den snygga tv-räddningen. Men sånt är det sällan
man kommenterar…
Trenden att
införliva målvakten i laget är tydlig.
För att ta
ytterligare steg i den riktningen skulle vi kanske kunna komma överens om en
del språkförändringar.
·
Ett spelsystem kan vara 1-4-4-2. Spelar man
4-4-2 är man en spelare kort…
·
Vi spelar målvakt. Vi står inte i mål. Om vi
ska säga ”stå i mål” så borde vi också säga ”springa mittfältare”
·
Man är tränare. Inte ”målvaktstränare”. Alla som
titulerar sig ”ytterbackstränare” kan väl höra av sig till mig…
Den gamla
klyschan ”målvakten är halva laget” är i ärlighetens namn inte heller rimlig.
Däremot är
vi en 11-del. Ofta en viktig och ibland helt avgörande 11-del.
Tack Tobbe,
målvakts DFK i StFF, för inspirationen… J